Kapitel 1 - Stör inte storasyster

Du tassar på tåspetsarna nedför trappstegen till den inredda källaren, trots att du vet att du inte är välkommen. Den gammaldags heltäckningsmattan som alltid varit där kilar sig in mellan dina tår och får dig att knipa åt om den av gammal vana.

Eller, gammal och gammal, så många år är du inte. Tillräckligt många för att bli uttråkad, men absolut tillräckligt få för att komma undan med att vara en vansinnigt irriterande lillasyster när du är på det humöret. Och det är sannerligen det humöret du är på precis ikväll.

Du undviker smidigt alla de knakande ställena i trappan och når med kattlika rörelser foten av trappan med ett jämfotahopp. På vägen ner blir din fluffiga rosa tyllkjol för ett ögonblick tyngdlös och kittlar dig i näsan.

Du vet att du egentligen inte behöver smyga så värst mycket eftersom de poppiga tonerna från dörrspringan till rummet längst bort dränker det mesta. Men det är roligare att tassa sig fram, så du gör det samtidigt som du med låg framgång kväver dina ofrivilliga fniss bakom stålcirkeln mellan dina fingertoppar.

---

Jag har förlorat mig i boken som läraren bestämt att vi måste ha läst tills imorgon. Det tar ett bra tag för mig att göra det, förlora mig och verkligen komma in i den, men när jag väl är där är den inte så dum. Jag har många sidor kvar, men flytet är där. Det var därför jag satte mig i mitt mitt eget privata rum nere i källaren. Det var därför jag satte på musiken, så att jag inte skulle störas av lillasysters skuttanden och dunsanden på våningen ovanför. Jag tänker inte ens på att jag inte har hört henne på ett tag. Kanske beror det på att jag mutade henne med kakor som fortfarande håller henne upptagen, fast jag vet att hon kan bli ordentligt speedad och att jag förmodligen kommer få skäll av mamma när hon kommer hem. Men det gör hon inte än på ett tag, så jag gör vad jag måste för att få lugn och ro.

Jag sitter med ryggen mot dörren, böjd över mitt skrivbord och koncentrerar mig. Jag bara ska ha högsta betyg, det finns inget annat. Alla ämnen, alla kolumner, samma symbol. Den mest värdefulla. Jag gillar det, precis som jag gillar att hålla rent och snyggt. Precis som jag utan att behöva tänka gör allting jag tar mig för prydligt och ordentligt. Och perfekt. Mitt pekfinger följer raderna. Det är ett knep jag har för att påminna hjärnan att fokusera på vad den läser. Ett finger som bara löper längs med sidan utan tanke påminner en snabbt om vad man borde koncentrera sig på.

Kli-kli-klick.

Plötsligt känner jag något kallt sluta sig om min handled, ackompanjerat av ett ljud och ett exploderande fniss. Jag rycker instinktivt åt mig handen, men med ett ryck stannar den upp den efter bara någon decimeter.

Ett par handbojor. Runt min vänstra handled och stolens armstöd. Och precis bredvid, en hysteriskt fnissande lillasyster.

---

Du hoppar bakåt för att undvika storasysters högerhand som du vet kommer flygande för att få fatt i dig.

"Jag fick dig!" vill du ropa, men det blir nästan ohörbart eftersom du fnittrar så att det nästan är svårt att andas.

Du dinglar lockande med nyckeln som hänger i en rund nyckelring av metall på ditt pekfinger. Snurrar den varv efter varv samtidigt som du sjunger så retsamt du bara kan:

"Du kan inte ta mig! Du kan inte ta mig! Du kan int...!" sången fastnar i halsen när det allt mer hysteriska snurrandet får nyckeln att lossna från ditt finger och skickar den i en perfekt båge genom luften och ner i storasysters knä. Hon plockar upp den med högerhanden och tittar på dig som om hon inte riktigt kan ta in vad hon ser. Det här var inte alls vad som skulle hända! Du skulle ju få ha kul med storasyster och få henne att jaga dig med stolen slängande efter sig! Tråkigt! Fusk!

"Du fuskar!" tjuter du, nästan utan att din underläpp darrar alls. "Ge tillbaks min nyckel!"

Till din förvåning rycker storasyster på axlarna och slänger nyckeln mot dig. Du sträcker ut båda händerna och fångar den nästan. Efter att du plockat upp nyckeln kastar du en hoppfull blick mot storasyster. Kommer hon att komma sättande efter dig nu? Men storasyster sitter lugnt kvar. Och så plötsligt. Så drar hon bara av handkloven från armstödet.

"Du fattar att man bara kan glida av öglan så här va?" säger hon klentroget och tittar på dig som om hon tittade på ett korkat husdjur.

Du tappar hakan så pass att du skulle kunna börja dregla på din fina klänning och registrerar knappt när storasyster reser sig och plockar åt sig nyckeln.

"Var har du fått de här ifrån? Är de riktiga?" frågar hon medan hon låser upp låset och känner på handbojorna. "Är inte det här en rätt farlig leksak?

"Jag fick låna dem av min bästis!" skryter du med händerna i sidorna. De är riktiga och man kommer bara ut med nyckeln! Vi har provat och om man har nyckeln så är det ingen fara, det är bara att ta den och låsa upp!"

Du sträcker fram dina tunna armar mot storasyster som i protest.

"Jag kan visa dig om du vill! Men du måste låta mig få ha nyckeln!"

Du kan se kugghjulen haka i varandra och börja snurra runt inuti storasysters huvud. Hon är en av de smartaste och mest påhittiga du vet, så det är kul, spännande och lite läskigt att vänta på vad hon ska komma fram till. Men hon läser inte den där tråkiga boken längre och så länge du finns med i det hon hittar på så kommer du inte ha så fasansfullt dödligt tråkigt längre.

"Menar du att du kan ta dig loss själv om jag sätter på handbojorna?" säger hon till slut med ett utmanande tonfall, samtidigt som hon stänger av musiken. "Så länge du har nyckeln alltså?"

"Jag lovar!" skryter du och gör om dina utsträckta händer till segertecken. Du har faktiskt övat, och det är ganska lätt. Inte jättesvårt åtminstone. I alla fall inte oftast.

"Okej", säger storasyster Samtidigt som hon reser sig från stolen och tar tag i dina handleder. "Då kommer du inte att be mig att släppa loss dig sen då? För om du gör det har du förlorat, och den som förlorar får ett straff!"

"Jag kommer inte förlora!" säger du så stöddigt du kan. Hade inte storasyster hållt fast dina händer hade du satt dem i sidorna.

Istället snurrar storasyster dig ett halvt varv och för mjukt men bestämt samman dina handleder bakom din rygg. Dina ögon växer lite när du känner handbojorna låsas om dina handleder där du inte kan se dem.

"D-det där är fusk!" försöker du medan du vrider på nacken som en uggla för att försöka se hur handbojorna sitter.

"Du sa inget om framför eller bakom kroppen," säger storasyster medan hon rycker på axlarna. Sen går hon tillbaka till skrivbordet och hämtar ett tjockt gummiband. Du tittar uppmärksamt på medan hon trär gummibandet genom nyckelringen och gör en ögla så att nyckeln hänger där och dinglar.

"Ge mig nyckeln!" piper du och kan inte riktigt bestämma dig för om du ska ha ansiktet eller händerna vända mot storasyster.

"Ta det lugnt lilla hoppetossa", manar storasyster. Hon går fram till dig och tänjer ut gummibandet så att du instinktivt stänger ögonen av rädsla för att det ska brista. Så känner du hur storasyster trär den elastiska öglan över dina hårtofsar och din panna, ner över nästippen och öronen, ner över munnen och hakan, tills hon släpper den med ett lätt smack över din hals. Du skakar lätt på huvudet och känner hur nyckeln dinglar till lätt mot strupen. Gummibandet är snävt och smiter åt runt hela halsen, men det är inte jobbigare än några av dina halsband som alla tjejerna i klassen har.

"V-vad gör du?" frågar du medan dina fingrar ömsom öppnas och knyts i förvirring. Storasyster ler som ett rovdjur som fångat ett litet smådjur.

"Jag ger dig nyckeln, precis som du bad om. Ha så kul med att ta dig loss från handbojorna." Storasyster sätter sig på stolen och plockar upp sin tråkiga bok. "Stör mig inte förrän du kommit loss, annars förlorar du!"

Du försöker protestera tolv olika saker samtidigt, men de krockar i din mun och istället bara gapar du. Sen ser du hur storasyster vänder sig om och struntar i dig. Du blir högröd i ansiktet när du inser att du har blivit lurad. Frenetiskt försöker du nå nyckeln runt din hals genom att sträcka och vrida och tänja på dina armar, din nacke och ditt huvud. Du är väldigt smimdig och ibland är du nästan nära, men varje gång når dina fladdrande fingertoppar bara frustrerande luft. Du grymtar, piper och stönar, men du tänker inte förlora. Du ska allt visa storasyster!

---

Jag har nästan svårt att läsa orden på raderna medan små grymtanden, pip och stönanden hörs bakom min rygg. Lillasyster är verkligen som en liten kattunge. Söt som en, jo, visst, det får jag väl erkänna, men just nu också hjälplös som en. Medan mina ögon sveper över sidorna funderar jag på vad hon ska hitta på när hon väl ger upp. Inte för att det kommer bli särskilt snart. Lillasyster är nästan löjligt envis när hon sätter den sidan till, och hon har inte särskilt många andra sidor.

Kanske ska jag tvinga henne att lova att bli min uppasserska i en vecka? Fixa mackor, bädda min säng, rengöra mitt golv med tandborste? Kanske ska jag låta henne gå omkring i handbojorna med händerna fast bakom ryggen som en näsbränna, med nyckeln i ett band om halsen som glasyren på muffinsen? Visst, mamma kommer bli sur om hon får veta det. Hon med sitt "Du måste ta ansvar för din lillasyster" och sina hot om att jag alltid kommer få igen femdubbelt om jag gör något taskigt mot henne. Jag som alltid presterar och sköter mig i skolan, och lillasyster som knappt kan fläta sitt hår utan att bli tillsagd sjutton gånger. Hmm, kanske ska jag...

"Tadaaa!"

Jag väcks från mina tankar för att se lillasyster triumferande stå med handbojorna i ena handen och gummibandet med nyckeln på i den andra.

Ett förbluffat "...hur?" är faktiskt allt jag kan åstadkomma.

"Hihihi!" fnittrar lillasyster och är uppsvälld som ett överpumpat cykeldäck av stolthet. "Jag lade mig bara ner och drog handbojorna över rumpan, såklart! Jag vann! Jag vann! Jag vann!"

Lillasyster börjar dansa en koreograferad dans, som jag inser att hon måste ha övat in för just sådana här tillfällen, framför mig. När hon vänder sig om och börjar vicka på rumpan mot mig ersätts min förvåning till slut av något som till hälften liknar irritation och till hälften beslutsamhet. Jag gillar att göra saker ordentligt.

---

Ditt huvud är vimmelkantigt av segerrus när du dansar din piluttadans framför storasyster. Det var förstås ren tur att du kom på att försöka dra den korta kedjan över rumpan, men det tänker du minsann inte säga.

"Jag vann! Jag vann! Du kan inte fånga mig! Jag vann!"

När du säger det där om att fånga ser du hur något förändras i storasysters blick. Nästan som om något tänds.

"Tror du verkligen det? Det är din storasyster du utmanar nu, tänk på det." Storasysters ögon smalnar och hon ler ljuvt mot dig så att lite av tänderna syns. "Jag tror nog allt att jag kan hålla dig fången precis så länge jag vill."

Du skruvar lite på dig under storasysters blick. Du är fortfarande segerrusig och känslan av att ha satt storasyster på pottkanten är en hisnande känsla i maggropen. Men hon ser så lurig ut.

"Fast jag måste erkänna," fortsätter storasyster, "Jag hade inte trott att du skulle kunna ta dig loss så enkelt, så jag får nog göra något lite mer utmanande med dig... om du törs förstås?"

Det är det magiska ordet. Det slår alltid ut alla dina spärrar och du misstänker att storasyster vet det, för hon använder det bara vid särskilda tillfällen. Men det hjälps inte.

"Jag törs visst!" piper du och sätter näsan i vädret. "Gör det hur svårt du vill för mig, jag kommer ta mig loss ändå, så det så!"

Efter en stund när du med pirr i magen hjälpt storasyster att hitta saker att binda dig med har ni fått ihop en spännande hög. Handbojorna ligger där såklart, med nyckeln fortfarande trädd på det tjocka gummibandet. Bredvid ligger två badrocksskärp, en rulle bred och matt grå eltejp (du hittade ett förråd med säkert över tio tjocka rullar, men du tog bara en och teg för storasyster om resten), ett par skira små påsar som går att stänga och dra åt med sidensnöre, en rulle band i satin, en liten samling skosnören i olika längder och tre hopprep.

Du sväljer nervöst, men har bestämt dig för att fortsätta spela tuff.

"S-så... vilket ska du använda?"

Storasyster tittar på dig och trycker rytmiskt pekfingret mot underläppen. "Det får du snart se lilla gumman!" Hon säger det på ett fejkat daltande sätt som du avskyr medan hon trär en av de skira påsarna över din högerhand. Den är väldigt liten, så du får knyta handen för att den ska få plats. Sedan drar storasyster åt sidenbandet så att påsens öppning sluter sig och smiter åt runt din handled. Hon gör en elegant liten knut med en rosett på toppen innan hon gör samma sak med din vänsterhand.

"Hur känns det?" frågar hon som om hon var en sjuksyster. Du försöker trevande öppna dina knutna händer, men du kommer inte långt. Du inser att du kanske inte borde ha stoppat in tummarna i dina små knytnävar, men nu är det för sent att göra något åt den saken.

"Inga... problem... alls", låtsas du. "Det här kommer jag klara lätt!"

Storasyster svarar med att leda dig till en av de tjocka träpelarna som står i tre av rummets hörn, en meter eller så ut från väggarna. Du har aldrig riktigt tänkt på dem. Bara att det är sådant som kan behövas i gamla hus för att inte taket ska rasa eller så. De är mörkt bruna och hörnen är fasade och nedslipade så att de nästan skulle kännas mjuka om de inte var så solida.

Storasyster knäpper fast handbojorna runt dina handleder igen, bakom din rygg och bakom pelaren. Plötsligt inser du något.

"V-vänta! Om du använder handbojorna så måste du ge mig nyckeln, annars är det fusk!"

Du är inte säker på om det verkligen finns något som heter fusk i den här leken, men storasyster himlar demonstrativt med ögonen och hämtar nyckeln. Sedan trär hon av den från gummibandet och trär på lite av det breda skära satinbandet istället. Innan du hinner tänka efter är bandet knutet om din hals igen med en prydlig rosettknut i nacken. bandet smiter åt hela vägen runt och du kan känna metallen i nyckelns huvud mot din hud, utan att röra sig nämnvärt när du prövande lutar på överkroppen så långt du kan med armarna fastlåsta bakom ryggen.

"Sådär, nu har du nyckeln", säger storasyster kyligt och rycker på axlarna. "Vad nu det ska göra för nytta?"

Du ler självsäkert tillbaka.

"Ha! Jag gör bara samma sak som förra gången! Tror du det är svårare bara för att du använder ett band istället för gummisnodden eller?"

Storasyster ler mot dig så att tänderna syns.

"Okej lillan", säger hon och knackar över ditt huvud på den tjocka träpelaren. "Så din plan är att dra händerna rakt genom pelaren, få fatt i nyckeln med dina små påshänder och sedan låsa upp handbojorna? Lycka till!"

Du sväljer. Så här långt hade du inte tänkt.

"Men om det är något jag insett, så är det att det är bättre att  göra det här ordentligt och prydligt. Så vet du vad? Jag är inte klar ännu."

---

Jag synar byltet som är min lillasyster från topp till tå. Eller tå till topp snarare. Hennes fötter är fastsurrade i pelaren med ett av hopprepen, men också sammanbundna med ett badrocksskärp. Jag är speciellt nöjd med gummisnodden från tidigare som jag dubblade och dubblade igen och sedan med möda trängde över lillasysters stortår så att hon står med fötterna helt tillsammans som i givakt.

Låren är också bundna runt pelaren med hopprep. Jag förundrades av min egen påhittighet när jag kom på att jag kunde vira ändarna på hopprepet mellan hennes lår och pelaren så att allt spändes åt mer ordentligt.

Halva lillasysters överkropp täcks av den matta silvriga tejpen. Jag ville ha något utan knutar att pilla på där hon har sina händer och tejpen var bästa alternativet. Den går bara runt kroppen och pelaren, inte armarna, så att det inte går att tänja ut den så lätt. Det ser rätt häftigt ut, eftersom tejpen liksom smält samman med sig själv så att man inte kan se de enskilda remsorna längre. Och den smiter verkligen åt, som ett extra hudlager i storlek XS och med lillasysters småflickekjol som ett exploderande moln av tyll och band därunder. Hon borde verklgen ha vuxit ifrån den typen av kläder vid det här laget.

Som pricken över i har jag flätat lillasysters två höga, långa tofsar, dragit dem på var sin sida om träpelaren och sedan samlat ihop dem till en enda tjock fläta där bakom. Lillasysters nacke ligger pressad mot träet och jag kan se hur hon anstränger sig för att inte utsätta sin hårbotten för några större påfrestningar än den redan lider under.

Jag gör en mental high five med mig själv. Det här vill jag verkligen se henne försöka åla sig ur. Sen ser jag att lillasyster är på väg att säga något. Kanske protestera, och helt säkert gnälla, så jag förekommer henne.

"Eftersom jag använt så många saker på dig så får du lite längre tid på dig att ta dig loss än vad jag hade tänkt från början. Snällt va?" Du strålar av falsk omtanke medan du plockar upp telefonen. "Jag sätter en timer på en timme. Eftersom jag har läxor vill jag under inga omständigheter bli störd under tiden. Varje gång du stör mig kommer jag att ge dig ett straff!"

"Men jag må..." piper lillasyster och biter sig i läppen när jag sätter upp ett pekfinger i luften framför nästippen på henne och  till min fullständiga både glädje och förvåning så tystnar hon. Har det någonsin hänt förut?

"En timme", deklarerar jag och trycker med pekfingret mot lillasysters hjälplösa nästipp tre gånger i takt med mina ord.

"Klara. Färdiga. Gå!"

---

Du vet knappt vad du ska ta dig till när storasyster nästan demonstrativt sätter sig i sin stol, plockar upp sin bok och vänder sig om så att du bara ser hästsvansen i hennes nacke. En hel timme!? Så här!? Varenda liten rörelse du gör påminner dig om något som håller fast dig. Tårna värker redan lite från när du försökte bända isär dem från det pressande tjocka gummibandet. Varenda andetag du tar begränsas av det åtsmitande tejplagret runt dina höfter, mage och mellangärde. Men värst är håret. Det känns som om varenda strå ska slitas loss från din skalle varje gång du glömmer dig och gör en impulsiv rörelse med huvudet. Och du har gjort ganska många redan.

Om du fick loss dina händer skulle det här vara en lätt match, men utan nyckeln är det omöjligt. Kanske om handbojorna satt lite lösare. Du testar utan större förhoppning om det inte kan gå att pressa igenom åtminstone en av handlederna genom metallöglorna, men storasyster har spänt åt dem riktigt duktigt. Säkert två snäpp mer än första gången. Så du behöver verkligen nyckeln.

Du försöker luta dig framåt för att se om du åtminstone kan få syn på den och piper genast till när de retliga flätorna gör att du drar dig själv i håret. Du kan dock känna nyckeln, hur den dinglar där på satinbandet runt din hals. En rosettknut som precis vem som helst skulle kunna knyta upp. Utom du. Och om du faktiskt på något magiskt sätt skulle lyckas så skulle den ändå bara landa på golvet, framför dina fötter som är helt fullständigt hopsurrade. Och det värsta av allt. Du känner... hur du börjar bli... kissnödig! "Ååååh!!"

När storasysters nacke stelnar till inser du att det där sista visst yttrades rätt högt. Hon vänder sig om.

"Svårt att vara tyst som vanligt, eller?" Hon plockar upp en mjuk stressboll som hon säkert fått från skolan och klämmer på den medan hon fortsätter. "Det har faktiskt bara gått fyra minuter och tio sekunder. Det skulle vara väldigt skönt om jag kunde få läsa i fred ett tag och få dig att hålla..."

Plötsligt ser du hur kugghjulen vrider sig i storasysters huvud igen.

"Vill du ha godis? Blir du tyst då?"

Du rynkar ögonbrynen. Det var absolut inte vad du hade väntat dig. Visst, storasyster mutar dig med jämna mellanrum, men just nu borde hon inte behöva det. Men så ser du hur hon drar ut en byrålåda och plockar fram en påse med färgglatt innehåll. Du förlorar dig själv i en av dina djupaste instinkter och försöker ta ett steg mot den innan allt som du är bunden med bryskt påminner dig om att du just nu inte kan så mycket som stoppa en hallonbåt i munnen utan hjälp. Hjälp från storasyster. Och då måste man be.

"F-får jag smaka?" Du försöker göra din röst gullig och älskvärd. Det går ganska bra och ibland fungerar det. Storasyster stoppar långsamt en seg råtta i munnen och suger på den med ett ansikte som fullkomligt strålar av njutning. Det var en sådan där färsk gelégodis som var helt glansig. Så som de ser ut när lösgodislådan i affären är precis nyöppnad. Din tunga rör sig i munnen och du känner hur saliven strömmar till så att du är på vippen att börja dregla. "Snälla? Jag lovar att vara tyst om jag får smaka!"

Storasyster ser ut som om hon överväger det samtidigt som hon smackar belåtet så att en ny våg av godissug väller in över dig.

"Okej då, du kan få smaka", säger hon och visar dig öppningen full av skumsvampar, praliner och färgglada pluttar. "Och bara för att du ber så snällt så ska du få så många som du får plats med i munnen."

Du skiner upp. Du kan göra din mun jättestor när du gapar. En gång fick du in hela din knytnäve. Sen gick det förstås knappt att få ut den igen, men det var inte så viktigt.

"Men du måste blunda!" Storasyster kommer fram till dig. "Och om du kikar det allra minsta kommer jag att äta upp alltihop helt själv."

Du kniper ihop ögonen så att prickar och mönster börjar skutta runt framför dem.

"Duktig! Seså, gapa nu."

Du gapar. Stort.

"Större! Annars får jag inte plats med hallonbåtarna."

Du gapar. Större.

"Ännu större! Jag vill att du ska smaka de här superhärliga krokanterna."

Du gapar så att det knakar i käkarna. Tungan är pressad nedåt för att skapa så mycket utrymme det bara går. Du känner hur storasyster tar tag om din haka och... plötsligt fylls din mun av något gigantiskt gummiaktigt och... smaklöst? Storasyster trycker på och med ett litet skutt så glider den stora massan över dina tänder fyller upp varenda hålighet i din mun.

"Gukörh!?" utropar du i ett försök att förstå. Samtidigt som dina ögonlock flyger upp så försöker du tugga på det stora som fyller din godissugna mun. Det ger efter en liten, liten, bit med så fort du minskar trycket så sväller det upp igen.

"Jag sa ju att du skulle få ett straff om du störde mig, eller hur?" Storasyster plockar upp en godisbit och sveper den under dina näsborrar innan den försvinner in i hennes egen mun. "Hur smakar min gamla stressboll, lillan?"

Stressbollen!? Plötsligt kopplar du ihop konsistensen med bollen storasyster suttit och klämt på och pusslet faller på plats. Vad äckligt! Du försöker spotta ut bollen, men hindras dels av att den sitter helt fastlåst bakom dina tänder och dels av att storasyster sätter ett pekfinger mot den och trycker både bollen och ditt huvud mot stolpen bakom dig.

"App-app-app, inte spotta ut maten", retas hon och tar upp den grå rullen med eltejp. Storasyster river av en lång, bred remsa och fäster den mitt över bollen i ditt tvångsuppspärrade gap och  masserar in klistret längs med dina kinder på vardera sidan. Även om din tunga är fastlåst under den enorma bollen så försöker du på något sätt knuffa ut den, men med tejpen framför är det ännu svårare än innan.

"Ää ee!" Utstöter du i ett försök att få storasyster att ta bort bollen, samtidigt som storasyster tejpar igen din mun med först en remsa ovanför och sedan en remsa under den första.

"Vad var det jag sa om att vara tyst och inte störa?" förmanar storayster. "Dig måste jag visst uppfostra lite till?"

Du undrar vad storasyster menar när du plötsligt känner hur hennes tumme och pekfinger kniper åt om din nästipp och blockerar din andning.

"..." försöker du men inser förbluffat att det enda som kommer ut är ett mycket svagt pip. Du spärrar upp ögonen och försöker för ett ögonblick skaka vilt på huvudet innan tofsflätorna rycker till i din hårbotten och hindrar din rörelse innan den ens har börjat.

"Fem... fyra..." räknar storasyster ned i något som du absolut tycker är för långsamt för att kunna vara sekunder. Du rycker och drar för att komma undan, men med tejp, snören, band och handbojor är det fullständigt lönlöst med hysteriska attacker.

"...tre" säger storasyster och drar själv in ett djupt andetag genom näsan. Du försöker göra samma sak, men det enda som händer är att dina näsborrar sluter sig ännu mer mellan storasysters lagom bestämda fingertoppar.

"...två ...ett ... ... ...noll" retas storasyster och släpper till slut taget. Du drar in luft med sådan kraft att det visslar  och andas tungt ett par gånger. Det har bara gått ett par sekunder, men du var verkligen inte beredd. Försmådd blänger du på storasyster och ska precis till att ge henne en omgång med ett av dina patenterade utbrott när fingrarna sluter sig om din enda andningsväg. Igen!

"App-app-app", förmanar storasyster igen. "Tvinga mig inte att fortsätta, lillan", säger hon och släpper taget på nytt.

"Lyssna nu,jag behöver göra min läxa, och du har själv satt dig i den här situationen med ditt skryt, så för varje gång du stör mig kommer jag att dubbla tiden jag håller för din lilla uppnosiga nästipp, förstått?"

Medan storasyster pratar knipsar hon med tummen och pekfingret framför dina ögon och du hinner precis stoppa dig från att mumla fram ett ja genom din igentejpade mun och istället nicka så mycket som flätorna tillåter dig.

"Duktig flicka", berömmer storasyster och klappar dig på huvudet på ett förödmjukande sätt som får det att koka i dig. Du vill ge igen så mycket att du skulle offra ett års godistillstånd för det. Fy bubblan för storasyster!

När storasyster åter satt sig ned och vänt sig om gör du allt som står i din makt för att komma loss och få hämnas. Du arbetar frenetiskt med att få loss ett endaste litet band, med att på något sätt få tag i den förnicklade nyckeln som dinglar lätt från din hals, med att tänja ut den klistriga grå tejpen runt din flåsande midja. Inget hjälper.

Efter en stund blir försöken allt mer kraftlösa och patetiska. Din käke har börjat värka av den stora bollen i din mun som verkar svälla och ta över mer och mer så fort du slutar göra motstånd mot den genom att bita och tugga på den. Din andhämtning blir tyngre och tyngre och till slut tvingas du lugna dig helt för att över huvud taget få in tillräckligt mycket syre genom dina flämtande fladdrande näsborrar.

Då kommer den tillbaka. Kissnödigheten. Som om en kran slogs på inom dig känner du plötsligt hur det fullkomligt trycker på. Storasyster verkar helt ha sjunkit in i sin tråkiga bokvärld och du inser att om du inte lyckas få hennes uppmärksamhet så kommer det här att kunna gå riktigt illa. Men om du gör ljud ifrån dig kanske storasyster straffar dig igen! Hur mycket kan det vara kvar av timmen? Håller storasyster ens koll på tiden? Åååh! Snälla snälla storasyster, hjälp!